Medan jag experimenterade med färg, form och material kom beställningar från alla möjliga håll och kanter.   Mitt kontaktnät vidgades genom alla patienter och anställda på sjukhuset. Innan jag visste ordet av hade jag fått ett nytt smeknamn - Sjal-Lina.

Jennyvännen fick en turkos sjal.

Till mamma virkade jag en lila sjal. Mia fick en med rött garn och silvertråd, medan en av sjuksköterskorna på avdelningen där jag länge vistades valde en flerfärgad.

Hur många sjalar jag har gjort sedan dess har jag ingen aning om, men jag vet att de har hjälpt mig genom många svåra stunder.   Ofta får jag höra att jag är "duktig" och "flitig" men för mig är handarbetet i första hand ett sätt att överleva, att hålla ihop trots kriser och sjukdom. Att mina kreationer sedan sprider både glädje, tröst och värme bland andra ger förstås det hela ytterligare en dimension.   Jag har blivit väl medveten om hur viktigt det är att känna sig behövd, att kunna bidra med något, om än i det lilla.

De här sjalarna uppkom på ett lite oväntat sätt. En tjej med rötter i ett land där grönt och vitt är viktiga symbolfärger beställde den övre.   Medan jag arbetade med den kom ett Hammarbyfan förbi och blev eld och lågor eftersom hon tog för givet att jag virkade en supportersjal och ville ha en likadan. Det resulterade i sjalen till höger, som fick lite fransar för fotbollsfestkänslans skull.

Hammarby IF:s färger  i min första och hittills enda supportersjal.